Vardagsnära möten
Snön yr och kylan biter i mina kinder. Det är tidig morgon och jag kommer cyklande, närmandes mig en stor väg som jag ska korsa. En bil kommer farande, men saktar in i så god tid att jag tydligt ser att den tänker stanna. Jag skyndar mig över och vinkar som tack.. Bilisten kör glatt vidare och jag trampar på med ett leende. Det är ett gott möte i vardagen för mig, båda parter i mötet går nöjda därifrån.
Andra goda möten så där på väg till jobbet kan vara att någon ropar till om man tappar något eller att man ger varandra glada tillrop. Att tänka ett steg längre – att sätta sig in i den man möter - är ett steg att nå det goda mötet . I matkön till exempel, en person bakom mig har 2 varor och jag en hel vagn. Då kan jag släppa fram den och den personen blir glad. Jag får ett glatt tack och jag blir nöjd av att glädja – ett gott möte.
Ett möte innebär alltid att det är minst två parter. Jag kan bara ansvara för mig, men självklart gäller det för alla i mötet att tänka på sitt ansvar.
För mig handlar ett gott möte om att jag blir bekräftad och känner mig respekterad.
I de korta mötena kan det handla om att jag har en plats i kön och att de andra ser att jag står där och inte bara går förbi eller försöker. Det kan också vara att någon hjälper mig med att ta ner något från en hög hylla när jag inte når upp.
Trafiken är ett sådant område där vi skulle kunna tänka mer på det goda mötet. Hur kommer det sig vissa transformeras till furier bakom ratten.? Där försöker jag att inte låta mig påverkas av andras dumheter. Jag vet ju att jag inte är felfri.
Leendet är en väg till att nå goda möten. Tänk om vi alla kunde vara med givmilda med våra leenden. Jag undrar vilken skillnad det skulle göra.
Exempel på Det Goda Mötet
En kall lördag i mellandagarna åkte jag buss och ombord klev en familj som var på besök i staden och inte visste vart de skulle. Busschauffören engagerade sig väldigt i var de skulle gå av, så mycket att vi andra också blev engagerade och skulle visa var de skulle kliva av. Chauffören ville inte att de skulle gå av för tidigt och behöva frysa i den stränga kylan. Han månade verkligen om oss alla och det var fantastiskt att se hur leendena spred sig bland alla frusna passagerare som smälte av den varma omtanken ombord. När familjen gick av var vi flera som ropade hej då. När det väl var min tur att gå av – som siste man på bussen, gick jag fram till chauffören och sa: du är rätt man på rätt plats. Sedan jag gick av och fortsatte i kylan men en sådan där härlig feel-good känsla, som man har efter att ha sett en mysig film, som värmde inombords.
Låt oss arbeta för fler goda möten i det vardagen!!
/Kerstin Hjelm
