Reflektioner

Onsdagen den 9 november skulle jag till Stockholm på uppdrag. Det var stressigt före och jag hann – tack och lov – köpa mig en tunnbrödrulle som jag tryckte i mig. Den burk jag fick till tog jag med mig på bussen.

Väl ombord satt jag där och tänkte att jag skulle njuta två timmar innan vi är framme.  Att se på landskapet som susar förbi ger mig ro. Det var lite snö och det blev någon stopp här och där, men det var en västanfläkt mot vad som komma skulle. Det var det värsta snövädret i november på 100 år i Stockholm..

Vid Sollentuna var det tvärstopp. Det var bilar, långtradare och bussar överallt. Några satt fast, någon blockerade ett körfält och vi kom ingenstans. Där var vi fast. Det fanns ingen lucka, utan nu gällde det att förhålla sig. Hur länge sitter vi här? Hinner vi till våra möten?  Telefonerna började gå varma och det byttes planer hela tiden. Vi i bussen hade tur vi var inte många, vi hade värme, Wifi, el och toalett. Jag kan bara föreställa mig hur det var att sitta i en bil och kanske ensam med småbarn.

Det började komma en krypande känsla av instängdhet och bussen rörde sig ingenting. Vi åkte ca 3 km på 5 timmar. Så lång tid tog det från Sollentuna till Järva krog och sedan ytterligare två timmar till Cityterminalen. Jag hade min burk med vatten och den delade jag med en medpassagerare. Vi hade ingen mat eller vatten mer än det vi tagit med oss.

Jag hade tur, jag var mätt, mådde bra och hade lite vatten. Det var ett skådespel utan like och jag såg bara lugna personer. Ambulanser försökte ta sig fram och det var svårt att se hur fast de var i detta kaos.

7 timmar försenade kom vi in när onsdagen var på väg att bli torsdag. Stockholm var inbäddad i snö och bussarna stod still så många människor pulsade och halkade i snön. Jag lyckades få en taxi som tog mig till min destination och jag kunde skatta mig lycklig att jag satt i en buss.

En sak har jag lärt mig – jag kommer alltid att ha vatten med när jag åker.

Plötsligt slår alla färger mot mig och trädens blad urskiljer sig i olika skikt. De gröna nyanserna i naturen syns tydligt.  Nu ser jag djupet i bilden och förstår att jag måste gått miste om mycket under den tid då min syn varit dimmig! Allt var platt som en kuliss, fast det förstod jag ju inte. Att se djupet och detaljer och se allt klarare, gör att jag får en helt ny bild på saker. Saker och ting blir väldigt tydliga.

På samma sätt är det att se klart på vad man vill och få syn på vad som ligger i vägen och hindrar. Att skriva reflektioner eller samtala med någon och få ord på sina tankar kan hjälpa en hel del, det kan vara en vän, en coach eller någon annan.

Känner du att du har något som hindrar – vänta inte för länge. Tänk vad du kan få se och se det tydligt. Gör slag i saken!

Lycka till!
Kerstin Hjelm

Våren – en årstid med förhoppning. Den årstid när ljuset kommer och dagarna blir längre.
Den årstid då vi ska göra så mycket och hinna med det som varit i träda under den mörka tiden.
Mycket ska göras – men vad är det som ska hinnas med? Jag tänker att det gäller att stanna upp och njuta av fågelsång, de porlande bäckarna och värmen från solen.
Att tillåta sig att ta pauser i brådskan – då kommer allt att hinnas med och som jag upplever det, känns det att tiden går lite långsammare då.
Att ta paus ibland är att vässa sin såg , så att det andra arbetet blir mer effektivt.
Hur ofta tillåter du dig att bara vara mitt i vardagen och vässa din såg?

Gävle i mars 2016

Nytt år, nya förväntningar och en hel hop med löften.
Ny anteckningsbok, ny kalender och allt ska bli ordning och reda nu.
Känner du igen dig?
Så där ser det ut för mig varje år, tills nu, för nu tänker jag lite nytt.
I år bestämmer jag mig för TVÅ saker som är viktiga för mig:
Att strukturera tiden och att börja träna – på det sätt som fungerar för mig.
Bilder på väggen framför skrivbordet motiverar och påminner mig.
Alltför ofta sätter vi upp mål och löften som egentligen inte är
våra egna. Det gäller att ställa sig frågan: Vad vill jag och vad är viktigt för mig?
Därför ska jag i år ge mig dessa två utmaningar och tänka långsiktigt.
Struktur och tålamod blir mina följeslagare under 2016.

Vilka blir dina?

Kerstin Hjelm