Onsdagen den 9 november skulle jag till Stockholm på uppdrag. Det var stressigt före och jag hann – tack och lov – köpa mig en tunnbrödrulle som jag tryckte i mig. Den burk jag fick till tog jag med mig på bussen.
Väl ombord satt jag där och tänkte att jag skulle njuta två timmar innan vi är framme. Att se på landskapet som susar förbi ger mig ro. Det var lite snö och det blev någon stopp här och där, men det var en västanfläkt mot vad som komma skulle. Det var det värsta snövädret i november på 100 år i Stockholm..
Vid Sollentuna var det tvärstopp. Det var bilar, långtradare och bussar överallt. Några satt fast, någon blockerade ett körfält och vi kom ingenstans. Där var vi fast. Det fanns ingen lucka, utan nu gällde det att förhålla sig. Hur länge sitter vi här? Hinner vi till våra möten? Telefonerna började gå varma och det byttes planer hela tiden. Vi i bussen hade tur vi var inte många, vi hade värme, Wifi, el och toalett. Jag kan bara föreställa mig hur det var att sitta i en bil och kanske ensam med småbarn.
Det började komma en krypande känsla av instängdhet och bussen rörde sig ingenting. Vi åkte ca 3 km på 5 timmar. Så lång tid tog det från Sollentuna till Järva krog och sedan ytterligare två timmar till Cityterminalen. Jag hade min burk med vatten och den delade jag med en medpassagerare. Vi hade ingen mat eller vatten mer än det vi tagit med oss.
Jag hade tur, jag var mätt, mådde bra och hade lite vatten. Det var ett skådespel utan like och jag såg bara lugna personer. Ambulanser försökte ta sig fram och det var svårt att se hur fast de var i detta kaos.
7 timmar försenade kom vi in när onsdagen var på väg att bli torsdag. Stockholm var inbäddad i snö och bussarna stod still så många människor pulsade och halkade i snön. Jag lyckades få en taxi som tog mig till min destination och jag kunde skatta mig lycklig att jag satt i en buss.
En sak har jag lärt mig – jag kommer alltid att ha vatten med när jag åker.