När Sverige drabbades av terrordådet var jag utomlands. En strålande dag när jag njöt av goda vänners lag och god mat.Vi satt precis och talade om att det var en sådan här vacker dag jag upplevde samma dag som Utoya 2011. Upplevelsen av lugn och att livet stod stilla. Några minuter senare får jag samtal från mitt dotter om det hemska som hänt. Det är fruktansvärt och jag kan identifiera mig helt då jag gått mycket i dessa kvarter. Då – skulle jag ha velat vara hemma och ha de mina under mina vingar och kunnat finnas till hands. Jag kunde sakna känslan av att inte få vara tillsammans och känna den samhörighet som visades. Det stod så mycket i tidningar om att folk började prata med varandra på ett annat sätt och att vi brydde oss mer. Må den känslan stanna hos oss i hela Sverige och inte bara i Stockholm. Att titta upp och ge varandra en blick eller ett leende kan rädda dagen för vissa och för andra ge en extra god känsla. Jag kan med värme minnas när en ung tjej hjälpte när jag kände mig hopplöst oteknisk vid en automat. Hon såg min hjälplöshet och kom till undsättning.
Det är inte mycket vi behöver göra för att få en annan människa att känna sig sedd. Ett leende eller en nick räcker långt.
Jag gör det – gör du?